Jag sitter på huk i skogen och tittar på mängder av blåbär.Vi hittade inte en enda kantarell, som var vår ursprungliga plan, utan bestämde oss för att plocka lite av det blåa guldet som skogen bjuder på i augusti.Först hittar jag några bär här och där. Jag böjer mig ner, plockar ett blåbär, reser mig och går vidare. Sen sätter jag mig ner.Och plötsligt ser jag dem.Det är blåbär överallt!Stora blå prickar som jag tidigare gått rakt förbi.Inte för att de inte fanns där, utan för att jag inte såg dem.Jag tittade ju från fel håll!”Tänk vilken lyx att strössla över frukosten!”, tänker jag först när jag plockar blåbären och lägger ner dem i påsen.Min andra tanke är att jag måste skriva ett inlägg om det här. Om vikten av att byta perspektiv ibland.För jag tror att vi har mycket att dra nytta av, genom att zooma ut ibland. Att ta ett steg tillbaka och se saker från en annan vinkel.Och jag tror att vi även kan applicera det på själva livet.Vi pratar så mycket om nystart och viljan att gå vidare. Nästa steg, nästa beslut, nästa mål. Framåt.Men ibland kanske vi inte behöver gå framåt alls?Kanske behöver vi backa några steg och byta vinkel på blicken istället?Jag måste göra det varje dag vid sminkbordet. Ta ett par steg tillbaka från modellens ansikte.Blunda med ena ögat. Lägga huvudet på sned. Få perspektiv på mina linjer och färgval.På nära håll kan något se helt perfekt ut. Men när jag backar några steg, kan jag plötsligt se något helt annat.Eller som när vi står framför en målning.På nära håll ser man penseldragen, färgerna och alla detaljer. Men tar man några steg bakåt framträder helheten. Det som såg rörigt ut får plötsligt ett sammanhang.Jag tänker genast på Sara-Vide Ericson, hennes enorma målningar och hur hon arbetar. Hon måste vara något av en mästare på att växla mellan detalj och helhet. Att veta när hon ska gå nära och när hon behöver backa för att se vad bilden faktiskt behöver.I en fotostudio är avstånd och ljus nästan lika viktiga som själva motivet. Flyttar man kameran några centimeter, kan samma ansikte plötsligt se helt annorlunda ut.Fortfarande samma person framför kameran, men det kan bli en helt annan bild.Jag tänker att kanske är det så med oss människor också?Ibland står vi alldeles för nära oss själva och våra egna problem. Vi analyserar ett samtal, ett beslut eller ett misslyckande tills det nästan blir hela bilden.Men skulle det räcka att flytta sig lite för att se att vad som faktiskt finns mer?Kanske?Att byta perspektiv betyder ju inte att förneka det som är svårt eller att tänka positivt på beställning. Det handlar kanske bara om att ge verkligheten en chans att visa fler sidor av sig själv?Och man kanske inte måste ändra på det man tänker eller gör. Bara ändra varifrån man tittar på det.För det enda rätta är inte alltid framåt. Ibland behöver vi ta några steg bakåt. Ibland åt sidan. Och ibland behöver vi kanske bara sätta oss ner en stund och se vad som finns precis framför oss?Som blåbären.De fanns där hela tiden.Jag var bara upptagen med att leta efter dem på mitt gamla vanliga sätt. / Marina
