Får ofta frågor om vart jag hämtar min inspiration ifrån, eller vad min största drivkraft är.Tror det finns många svar på de frågorna, men en av mina absolut starkaste drivkrafter är min nyfikenhet.Det är jag helt säker på.Men det är inte alltid den drivkraften tagit mig framåt.Ibland ställer den till det lite för mig.Jag tänker särskilt på den där dagen i New York.Året var 2009 och vi hade jobbat 10 timmar nonstop för att få alla modeller klara till Marc Jacobs SS10 visning.Det var varmt, trångt och bullrigt.Vi var säkert 15 makeupartister som jobbade flitigt, på minst det dubbla antalet modeller.Det var min första säsong tillbaks till jobbet efter att ha fött barn i New York och varit mammaledig en tid och haft fokuset naturligt inställt på det viktigaste i världen.Detta var en hypad visning man gärna jobbade på och under denna period var Marc Jacobs namnet på allas läppar.Det är ganska speciellt att vara en del av det där sammanhanget på visningar i vanliga fall, men den här gången var det ännu mer så för mig.Det var som jag upplevde allt starkare och såg alla färger med nya ögon. Det var som att den där kreativa bubblande kraften greppade tag i mig för första gången på länge. Magin med att göra utomjordiskt vackra skapelser, och magin med att få vara med och skapa modehistoria. Tidigare på dagen hade produktionsteamet sagt att vi under INGA omständigheter fick lämna backstageområdet på grund av säkerheten.Jag jobbade med den ikoniska makeupartisten Francois Nars den här visningen.Vi gjorde en modern teatralisk ballerina makeup, med dubbla liners.Guido gjorde håret och skapade knutar i olika varianter mitt på huvudet. Vissa knutar hade enorma scrunchies runt sig.I vanliga fall är jag väldigt plikttrogen. Men den här gången kändes allt annorlunda.Jag kände att jag måste få se det vi jobbat med hela dagen, i sin helhet. Se hur det tas emot på andra sidan.Jag måste ut och se visningen, kollektionen, se hur magiskt makeupen passar in, se hur ljuset faller på ansiktet, håret och höra hur musiken syr ihop allt.Se allt från publikens håll.Jag ser en ljusglimt titta in mellan de mörka avgränsande sammetsgardinerna, från det stökiga backstageområdet och tar min chans. Ingen kommer märka att jag är borta.Alla har ju fullt upp med sitt.Väl ute på andra sidan springer jag nästan in i en producent bärandes på en pappershög som skriker stressat i ett headset"Thats it! We have to start! She´s not going to make it!"Året innan var Marc Jacobs visningen 2 timmar försenad och moderecensenterna var allt annat än glada.Denna gång har hela teamet varit tydliga med att visningen ska börja i tid. På minuten. No matter what!Det är dags för showstart.Alla börjar röra sig mot scenen och jag dras med in i den pulserande folkmassan på nåt konstigt vis.Detta var inte alls min meningJag skulle ju bara slinka ut och titta på visningen bakom gardinen.Helt plötsligt öppnas de stora dörrarna på Park Avenue Armory och in leds Lady Gaga av Marc Jacobs pojkvän.Det var henne de väntade på alltså.De höga klackskorna hon har på sig, gör att hon knappt kan gå, och tar bara några ostadiga steg framåt, och hamnar precis bredvid mig. Jag som inte ens ska va där.De stora tunga dörrarna stängs bakom oss och det högljudda sorlet dämpas.Framför oss byggs ett människostaket av säkerhetsvakter.Jag tar mig varken bakåt eller framåt.Jag är fast bredvid Lady Gaga. Och håller andan,Musiken börjar spela och in kommer modellerna.En efter en.Det är precis lika magiskt som jag föreställt mig.Modellerna går precis som vi har övat och allt ser fantastiskt ut.Fotografernas blixtrar smattrar vilt fram och tillbaks. Deras objektiv vet inte om de ska fokusera på Madonna som sitter frontrow, modellerna på catwalken eller Lady Gaga.Och jag som försöker göra mig osynlig bredvid.Jag förstod redan där och då, att jag inte skulle få frågan att jobba med Francois Nars igen.Men lusten att se vad vi skapat tillsammans, beviset på vad det är vi gör, och varför, var större än alla förbud i världen.Varför jag ens vågar berätta det här minnet är därför jag tror det är viktigt för oss, att hålla fast vid vårt varför, eller i detta fall min kreativa kärna.Och vikten av att ständigt våga söka nya intryck och vinklar.Jag kommer definitivt utmana gränser igen. Även om det blir obekvämt ibland.Kanske måste jag även lova mig själv på nytt, att nyfikenheten är det sista jag ger upp?Här hittar du en backstagevideo från den där dagen i New York.xxM
